Om vintrarna 2012 och 2011 varit torra så var 2013 året då himlens portar öppnades.
Efter (ännu) en inte särskilt kall vinter störtdök temperaturerna i mars samtidigt som regnmolnen öppnade sig ovanför Valpolicella. Liknande förhållanden rådde i många andra europeiska vinregioner, till exempel Bordeaux, som ligger på ungefär samma breddgrad som Veronas vinproducerande områden. Det miserabla vädret fortsatte genom april, och i maj utsattes Valpolicellas vingårdar för 18 dagars regn, uppmätt till 229 millimeter – mer än dubbelt så mycket som normalt. Vinmakarna blickade upp mot skyn och undrade om det fanns något slut på regnandet, och de ägnade större delen av tiden åt att behandla vinrankorna för sjukdomsangrepp och mögel. Föga överraskande utvecklades rankorna sent, och knoppningen inleddes först i mitten av april, medan blomningen tog fart i mitten av juni (ungefär som 2010).
Turligt nog gjorde regnet uppehåll över sommaren. Dagarna blev varmare och lät vinrankorna återhämta sig efter den blöta våren. I slutet av augusti hade dock en del av vingårdarna i Valpolicella Classico-området oturen att drabbas av hagel. De stora temperaturskillnaderna mellan de heta dagarna och de kallare nätterna, då en sval bris svepte in från Lessinia-bergen, gynnade frammognaden av aromatiska komponenter i druvorna, och vinmakarna återfick förtroendet för årgångens kvalitet. Skörden inleddes ungefär som väntat i slutet av september och hindrades bara av enstaka regnskurar, som lyckligtvis inte påverkade druvornas kvalitet.
Efter en bekymmersam vår, som fick många vinmakare att oroa sig över sina druvors tillstånd, hjälpte sommarhettan vinrankorna att återhämta sig, och i augusti och september utvecklade druvorna såväl komplexitet som finess. Årets viner sägs visa mycket positiva tecken, med aromer och smaker liknande dem i årgången 2010.