2008 var i Valpolicella en av de där årgångarna som lämnar en liten frustration efter sig. Efter två år då sommaren hade varit präglad av tryckande värme blev det 2008 jämförelsevis svalt. Somliga skulle kalla det en återgång – om än kortlivad då 2009 på nytt blev varm och fuktig – till hur det var på 1970- och 80-talen.
Denna brist på vad lokalbefolkningen kallar ”en riktig sommar”, med perioder av varmare väder men ingen äkta hetta, gjorde att sockerhalterna blev låga och syran hög. För vinframställningen innebar det lägre alkoholhalter än vad både vinmakare och konsumenter vant sig vid, fast med en elegant friskhet som fungerar uppiggande i viner med den här strukturen.
Bland experterna som vid tillställningen Anteprima i januari 2012 provade årgång 2008:s amarone var meningarna delade. Vissa av dem ansåg att den höga syranivån i vinerna skulle kräva minst tio års lagring för att mildras medan andra menade att 08:orna ska avnjutas nu, under tiden som de bättre årgångarna mognar i källarna.
En sak blev tydlig i denna årgång: skillnaderna mellan odlingssområdena, som blev mer påtagliga än andra år. På kartan liknar Valpolicella en hand, med tydligt avgränsade dalgångar som löper i sydlig riktning ner från Lessinia-bergen. Var och en av dessa dalar har sitt eget mikroklimat, sin egen jordmån, och skulle därmed kunna betraktas som enskilda ”crus”. I det västliga området Valpolicella Classica, i synnerhet allra längst västerut, är klimatpåverkan stark från Gardasjön, medan det österut, i det mer vidsträckta området Valpolicella DOC, oftast är varmare vilket ger robustare, fylligare viner.